MTyngre

Där stog jag med mina händer fasttrycka mot polisbilens frusna tak. Bakom mig hade jag en man som en gång i tiden drömde om att bli journalist men efter misslyckat sista tentan nu fått irikta sig på polisyrket. Det enda yrket som han ansåg gav utlopp för den aggression han samlat på sig efter den där sista dagen på journalisthögskolan. En aggression jag nu fick känna på.
  Slemmet kastades ut ur hans mun samtidigt som han brottades med sig själv för att hitta nya fyndigasvar att besvara mina frågor med. Allt som oftast var hans hjärnkontor inte riktigt inkopplat vilket i sin tur resulterade i det vanliga svaret
"Nu är det jag som pratar eller hur?"
"Typiskt", tänkte jag. "När ska man få möta en polis som kan ta en disskution?"
  Den isiga Malmövinden kastade runt mitt hår samtidigt som jag försökte återspela situationen om och om igen, Kunde jag ha undvikit detta? Det enda jag mindes var ett varmt hem med mycket goda vänner i min omgivning där jag stegra runt med ett leende på läpparna. Och nu stog jag här, förvirrade, besviken, ledsen - kunde jag ha undvikit detta?
   En andra polisman går upp brevid mig och det enda jag hör han svamla är
"En andra chans"
En andra chans till vadå? Jag är ju oskyldig. Eller var jag det? Jag hade ju haft en del att dricka under kvällen, jag kankse hade gjort en handlig som jag inte riktigt kunde minnas? Jag hade kommit till platsen med mitt trevligaste humör och en klädsel som andades "fredlig". Saker och ting började bli dimmiga, jag kom dit och nu stog jag här. Men där imellan då? Vad hade jag gjort?
  Jag vänder upp mig mot polismannen nummer för att att kunna se han i ögonen. Snabbt får jag en arm upptryckt i ryggen och kroppen trycktes tillbaka mot den kalla polisbilen.
"Händerna på taket sa jag!" får jag kastat mot mig.samtidigt som han börjar vistiera mig en andra gång. Mer för hans egna njutelse än för att hitta spännande föremål kunde jag tänkta mig.
Snutfitta