Vi lever!
Efterlysning!
Osbourne Cox?
Buck Walkers 3 dagar i London innehöll lika många matcher
Hade jag varit den minsta gnutta religiös hade jag kallat det ett mirakel. Solen omfamnade mig och hela London i ett molnfritt, nästan löjligt perfekt, vårväder denna lördag medens jag gick genom Bishops Park ner mot Craven Cottage. För att vara på den säkra sidan hade jag tagit tuben ut till Putney Bridge dagen innan match för att förvissa mig om biljett och slippa alldeles för långa köer. Tanken hade först varit att köpa min biljett via deras hemsida men när jag gick genom parken och njöt av att se barnen vara ute och spela boll med sina föräldrar och se Thamsen fridfullt följa med mig på parkens västra sida sörjde jag inte att jag väntat. Craven Cottage´s Ticket Office ligger snyggt inbyggd i baksidan av Johnny Haynes Stand och där köpte jag biljett till Hammersmith End inför morgondagens drabbning mot West Bromwich Albions. En match som av allt att döma Fulham skulle ta hem.
Efter en stärkande lunch bestående av ett par pints London Pride och en klassisk brittisk inbakad paj började jag i god tid röra mig mot resans första match. Långt borta från glitter och glamour, pengar och all-seater arenor ligger Underhill Stadium i norra London. Då halva tunnelbane systemet, i sedvanlig ordning, var avstängt på grund av gud vet vad tar det längre tid än tänkt för Northern Line att ta mig till High Barnet Underground Station.
På tunnelbanan börjar jag prata med en äldre herre som visar sig vara Bradford-supporter i exil. Bosatt i London har han ändå årskort på forna Valley Parade (nuvarande Coral Windows Stadium) då det bara kostar 120pund och "det är viktigt att stötta klubben även ekonomiskt efter alla motgångar". När han blir på det klara med att jag är från Sverige undrar han förvånat om jag vet att matchen spelas i League 2 och menar på att jag borde titta på Arsenal eller Chelsea. Men jag försäkrar honom om att jag helst undviker Premier Leagues "keep-quite and sit down-riktlinjer". Neutral åskådare som jag är slår jag följe med honom till puben där Bradford anhängarna värmer upp inför matchen. Stämningen är trevlig och våren har lockat ut öldrickandet till uteserveringen som är full till bristningsgränsen. Inga Bradford supportrar verkar tvivla på att deras lag ska komma vinnande ur matchen. Barnet har inte vunnit hemma sen oktober förra året och ligger farligt nära nedflyttningsstrecket medens Bradford siktar på en play-off plats. En halvtimme innan matchstart tackar jag för mig och vandrar den korta biten ner till Underhill. Passande namn förresten. High Barnet brer ut sina villakvarter uppe på en höjd och vid foten, under the hill, ligger Underhill Stadium. Således försvinner min teori om Sagan om Ringen anknytning...
Deras klubbshop gör ingen glad och killen bakom kassan rättfärdigar det klena utbudet med att en ny försändning souvenirer är att vänta inom två veckor. Förutom matchprogrammet blev det i alla fall en pin.
Första halvlek ser jag sittandes på Main Stand precis ovanför pressektionen. Första halvlek bjuder på härligt öppen anfallsglad fotboll och halvvägs mot pausvilan tar Barnet ledningen. Målet ingjuter självförtroende i Barnet och deras passningsspel överraskar mig positivt. Dom vågar hålla i bollen, spela runt och vänta tills rätt tillfälle dyker upp och då slå den avgörande passningen. Två noll kommer strax innan första 45 via en frissparkssituation.
Dom cirka sjuhundra tillresta Bradford fansen mittemot mig ser ut att vara i koma. Inte mycket sång hörs från deras ståplatssektion. Då är det bättre fart på den tappra skara av skolungdomar som håller låda på samma läktare som Bradford fansen, men en bit längre högerut och åtskiljda av avspärrningar och matchvärdar.
Stämningen på min sektion har inte varit mycket att hurra över. Ett par Stone Island prydda herrar vid sidan av mig har som mest gapat oförskämdheter åt den rätt hygglige domaren. Så jag vandrar bort till ståplats för att insupa atmosfären där.
Trots att Bradford gör 2-1 en bit in i andra trummar Barnet på utan att tillsynes bli nervösa. Vilket betalar av sig när vänsterspringaren Yannick Bolaise snyggt drar sin försvarare och petar in 3-1. Ungdomarna i Barnet-klacken är som sagt svältfödda på framgångar och egenkomponerade ramsor till "When The Saints Go Marchin In", "Twist and Shout" samt Beatles "Let It Be" avlöser varandra i takt till en något överambitiöst använd trumma.
När Barnet punkterar matchen med 4-1 hetsar Barnetklacken Bradford med "Did the Ripper, did the Ripper, did the Ripper take your mum" och "Shall we sing a song for you" på samma melodi. Barnetkillarna ska nog vara glada över polisnärvaron och avspärrningarna.
Efter att domaren blåst av matchen och Barnet spelarna kramat om varandra börjar de gå fram och tacka sin klack. Men inte särskilt helhjärtat vilket förvånar mig då dom faktiskt hållit igång bra i 90 minuter och i synnerhet som det är första hemmavinsten på månader. Men ett par spridda applåder av spelarna på avstånd är allt dom får till tack. Riktigt dåligt!
Men jag är nöjd. Fem mål på intima Underhill har varit höjdpunkten på en härlig lördag.
Fulham - WBA sparkar igång halv två på söndagsförmiddagen. Så det blir inte mycket mer än frukost på Palmers Lodge innan jag sitter med en pint i handen och en på bordet framför mig på en pub ett kvarter ifrån Craven Cottage. För att komma in på puben var man tvungen att visa årskort eller biljett då det var "Only Fulham Supporters" på matchdagar.
Även här förärades klubbshopen med ett besök. Skillnaden var oceanisk mot Barnets. Också på den punkten att Fulhams var fylld med asiater. Något som stal min shoppinglust och jag nöjde mig med en pin även här.
I jakt på matchprogram stötter jag på en kille som säljer fanzinet "There's only one F in Fulham". Glad över att hitta aktiva supportrar lägger jag hellre mina sura pund på att stötta deras verksamhet än att köpa det officiella programmet.
Det behöver väl knappast sättas på papper att skillnaden mellan Underhill och Craven Cottage var milsvidd. Jag hittade snabbt och enkelt min plats på nedre "Hammy End" och blir varse alla små viftflaggor som klubben trevligt valt att dela ut på hemmasektionerna. Shackrutiga med emblemet på skapades en italieninspirerad flaggkoreografi när spelarna sprang in till eurodisco-dunk. Något jag inte var likaförtjust i, förutom att jag var tvungen att sitta ner i 90minuter, var materialet vilket ytan av läktaren var byggd i. Någon form av hård playwood är bästa sättet jag kan beskriva det på. Tänk byggnadsställningsmaterial. Annars var sikten formidabel, inga skymmande pelare och närheten till planen var lika bra och skapade samma intima känsla som Underhill.
Trots ett massivt spelövertag av Fulham stod det noll noll i halvlek. Då hade både Danny Murphey och Clint Dempsey träffat virket med riktiga kanoner. Men WBA spelade riktigt tafatt och andra halvlek såg lovande ut med Fulham ögon sett. Enda positiva med WBAs första halvlek var deras tillresta supportrar som tveklöst sjöng ut Fulhams dito. Mycket riktigt tog Fulham tag i saker och ting andra halvlek.
Bobby Zamoras fem månader långa måltorka tog slut med en halvtimme kvar att spela och tog musten ur det lilla motstånd som fanns kvar. Två noll gjordes av Andy Johnson och för att kröna WBAs misär passade Roman Bednar på att missa en straff (Mark Schwarzer gjorde en mycket bra räddning).
Efter matchen blev Fulham fansen tackade av sina spelare på samma loja sätt som Barnet tackat sina. Dessa överbetalade fotbollspelare borde vara betydligt mer ödmjuka mot dom som faktiskt är grunden i klubben. Supportrarna.
Det är lätt hänt när man är i London, att det bara blir fotboll, öl, shopping och fotboll. Därför grävde jag på måndagsförmiddagen ner mig i Londons fantastiska historia genom att gå med på en rundvandring. Old City of London var temat och en bra och inlevelsefull guide bjöd under tre timmar på intressanta fakta och roliga anekdoter längs vår promenad. Efter lunch på Covent Garden blev det ett obligatoriskt stop på Lillywhites för prisvärd shopping innan jag kostade på mig en siesta inför avfärden mot Wycombe.
För att ta sig till Adams Park där Wycombe Wanderers FC huserar får man ta tåget dryga fyrtiofem minuter västerut ifrån London. Särskilt billigt var det inte heller. 18pund fick jag betala. 3pund dyrare än vad kvällens match mellan serieledande Wycombe och rödklädda Rotherham United skulle kosta mig.
Framme på tågstationen High Wycombe var det inte helt uppenbart hur jag skulle ta mig till arenan. Mörkret låg tätt över den rätt öde stationen och jag visste inte i vilken riktning Adams Park låg. Jag började planlöst vandra ner på vad jag trodde var huvudgatan när jag får syn på en kille i matchtröja. Frågar efter vägledning varpå han svarar "Grab a cab mate, it's a fourty minute walk from here". Sagt och gjort, sju pund fattigare, kommer jag fram till Adams Park.
Wanderers står som ägare till Adams Park men delar den med rugbylaget London Wasps varpå även klubbshopen var delad i en ljusblå Wycombe halva och en svartgul Wasps del. Helt klart den bästa shopen av de tre jag besökte. Ett bra urval av souvenirrelaterade artiklar såväl som stilrena t-shirts och andra klädesplagg. Frågade damerna bakom kassen efter provrum och fick " you can just strip here boy" till svar vilket utlöste ett unisont skratt bland kassörskerna. Sagt och gjort gjorde jag så tills deras stora glädje. Tröjan satt fint och hamnade tillsammans med en halsduk och, föga förvånande, en pin i en vit plastkasse med Wycombes emblem på.
Jag hade hört rykten om att det skulle gå en buss tillbaka till järnvägsstationen efter matchen. Så jag frågar en publikvärd om han vet var den ska avgå ifrån men han är inte säker utan ger mig dirigerar mig till Adams Parks Reception där jag ska kunna få svar. Receptionen ser ut som en reception på ett riktigt stiligt hotell. Bakom disken i ek sitter en kostymklädd äldre man och ler vänligt mot mig när jag kommer in genom svängdörrarna. Jag ställer min fråga varpå han reser sig från sin plats och går runt disken och ber mig följa med så ska han visa. Vi går ut och han visar mig till ett hörn på parkeringen en bit ner från arenan. Mannen var genuint intresserad över att hjälpa mig och gjorde sig till och med besväret att följa mig till platsen när en vägbeskrivning egentligen räckt. En vänlighet man nuförtiden allt mer sällan kan förvänta sig att bli bemött med i förstadivisionerna men som fortfarande frodas i de lägre.
Med varmt hjärta och halsduken på plats löser jag entre till hemmakortsidans ståplats Valley Terrace. En rätt snygg ståplats, lagom brant och med bra tak för akustik. Mäktiga huvudläktaren Frank Adams Stand reser sig med sina två etage till vänster om ståplatssektionen. Eftersom det är min första kvällsmatch någonsin i England slår det mig hur mörkt det är. En häftig detalj jag blir varse när domaren blåser igång bataljen är att allt ljus på läktaren släcks. Endast strålkastarljuset badar gräsmattan. Detta gör att man faktiskt ser skeendena på planen bättre. Jag får en känsla av att stå i en hockeylada, kallt, mörkt och en trumma som ständigt dunkar. Faktiskt har ungdomarna i klacken två trummor vilka de använder hellre än bra. Men ingen förutom en handfull killar i 25årsåldern som står vid mig verkar klaga. Grabbarna runt mig, med tydliga Football Factory influenser, skriker dock bort mot trummorna "time for school tomorrow" och "Your are worse than Rotherham". Splittringar i klacken.
Frågan är om dom egentligen inte skulle ha behållit läktarljuset på, för första halvlek är ett sömnpiller modell starkare. Ett riktigt mittfältskrig och när domaren blåser av för vila har dom båda lagen knappt mäktat med varsitt skott mot motståndarmålet. Under halvlek tänds ljuset och någon form av underhållning äger rum på planen, vilket jag missar för ett besök på toaletterna.
Ljuset släcks och andra halvlek är nästan sorgligare än första. Kallt är det också. Riktigt kallt. Killarna runt mig håller värmen genom att håna deras yngre medsupportrar och skölja strupen med som måste vara medhavd vodka. Det kan behövs till en match som denna.
Noll noll känns rättvisst. Spelarna bemödar sig inte heller här med att visa sin uppskattning till klacken. Jag skyndar mig ut för att ta bussen mot järnvägsstationen. På översta våningen av dubbeldäckaren träffar jag en norsk familj som också groundhoppat i tre dagar och tydligen också sett The Whites dagen innan. Jag bjuder dock inte in till vidare konversation utan somnar invirad i min Wanderers halsduk mot glasrutan och vaknar precis i tid för att ramla ut till stationen.
På tåget tillbaka snackar jag med två väldigt sympatiska Wanderers supportrar. Dom ställde sig liksom den äldre Bradford supportern undrande över vad jag gjorde ute i en Londonförort en måndagskväll. Dom frågade vad jag tyckte om matchen och jag svarade sanningsenligt att jag inte var imponerad. Dom däremot, var helnöjda. Det jag sett som ett nittio minuter långt ställningskrig analyserade dom i bitar och hyllade deras lags defensiva arbeta. Diskussioner kring italiensk, svensk och engelsk läktarkultur avlöste varandra och dom rekommenderade mig att besöka bland annat Bristol som enligt dom bjöd på bra stämning och trevlig fotboll.
Framme i London igen skiljdes vi åt.
Captains log chapter five
En taktik som spolierades och satte mig i konkurs,
En somnloskvall pa stranden,
Och ett sorgligt farval,
Jag ger er kapitel fem i Kaptenens logbok (The swedish version)
Sist som jag skrev har sa var vi nere i Puerta Princesa for att ladda upp med pengar infor dem nastkommande veckorna. Att fa ut pengar var inga problem sa farden forsatte norrut pa on Palawan ute till vast i det Filippinska o-riket. Nasta destination pa var fantastiska resa var satt till Port Barton. I var kara guidebok sa forklarades Port Barton som ett schysst lite mer layd back stalle dar man bara kunde ta det lungt och se hur tiden forsvann framfor en. Det skulle vissa sig att ett av dessa pastaenden skulle stamma...
Efter att ha suttit pa taket i ca 3 timmar pa en jeppney (ni far googla det for att det ar omojligt med ord att beskriva detta transportfordon) sa var vi antligen framme i denna smastads stad. Vi borjade ga runt pa stranden i jakt efter ett boende. Efter att ha gatt dar i nan minut sa slog det en "Var fan ar alla manniskorna?". Typ alla vi hade snackat med langst var resa pa Palawan skulle dit. Vi tankte inte mer pa det utan riktade istallet in oss pa att hitta ett boende. Da lyckan inte riktigt infann sig sa kom jag pa tekniken att det var onodigt att springa runt i 35 gradig varme med vara vaskor och leta efter hotell sa Hans satte sig ner som vaskvakt och jag forsatte letandet. Sjalvklart uppkom scenariet dar dem forst visade mig ett dyrt alternativ sen nar jag borjade ga dar ifran sa "Kanske, kanske sa kande dem nagon som kankse hade nagot billigare". Denna nagon visade sig vara killens mormor och dar hade hon sjalvklart plats. Bokade in oss en natt dar for vi ville vara narmare stranden dem andra dagarna.
Klockan borjade nu narma sig eftermiddagssol sa vi bada kunde avnjuta stranden utan att Hans drog sig undan i jakt efter skugga (galet hur latt han brande sig). Pa kvallen intogs det god mat och jag som under resans gang har underhallit mig lite smatt med att konstant ha siffror som hoppar runt i huvudet konstaterade att vi nog fick leva pa en ganska tajt budget om vi skulle lyckas vara ute i ca 2 veckor utan bankomat.
Vi gick och la oss och vaknade senare runt tre pa morgonen av att hundarna ute pa gaten spelade upp sin version av who let the dogs out. For vem fan slappte ut dem? Jaaavlar vad dem skallde och hade sig.
Dag tva var det hotellbyte och snorklingstrip pa schemat. Forsta stallet var inget speciellt. Det andra var riktigt najs dar det bjods pa ett stort rev precis utanfor stranden. Dar verkade aven vara tva personer som hade stallt upp ett talt pa denna ode strand och bott dar i nagra dagar. Jag drog slutsatsen att dem forsokte sig pa nan "Survival diet" for kvinnan hade former om man ska utrycka det snallt.
Tillbaka i staden Port Barton och det var dags for kvallsmat. Vi hittade ett nytt stalle som hade billiga veggieburgare som var helt okej. Dock sa var det forfarande inget folk ute. Dem enda vi hittade var ett gang australiensiska ungdomar som vi sett nagra dagar tidigare i en annan stad. Men mot dem hade vi svurit nan tyst ed att varken prata eller halsa pa. Ni vet en san klassisk sak man hade i skolan; Dar var vissa man traffade ganska ofta men man aldrig riktigt halsade pa.
Dag tre och Mr.Martin borjade fa spel och klattra pa vaggarna sa rastlos jag var. Jag hade egentligen ingenting imot att bara ligga pa stranden men det vara bara det att det inte fanns nagot som hande i stan. Mitt pa dan gick jag och duschade. Inte for att bli ren, ooooh no, utan for att doda tid! Jag duschade for att doda tid!
Hans sag ganska snabbt att detta inte skulle halla och la snallt och politiskt fram forslaget om vi skulle forflytta oss till nasta stad. Jag som konstant hade siffror i huvudet kom snabbt fram till att vi da skulle spendera 12 dagar dar. Tank om dar sog?! Detta kunde inte vara varre an detta tankte jag sa jag godtog hans forslag.
Vidare pa kvallen var det nu glada minner och nya pingisrack inne i spelrummet. Detta hjalpte inte Hans nagot vidare utan han akte pa whoop ass aterigen. Dock sa kunde han gladja sig at att han hittat ett nytt favorit snack; Mobys! Chokladdrankta rispuffar. Yum yum
Pa morgonen fick vi hjalp av tva tyskar ikladda S:t Pauli t-shirtar att hitta till busscentralen. Eller ja, busscentral ar kankse ett stort ord att ta i mun. Vi nojer oss istallet med stadens storsta korsning.
In i Jeepneyn hoppade vi ovanligt glada och vi diskutera allt fran favorit radioreklamer till hur MFF skulle stalla upp. Upp pa denna farkost klev aven en medelaldersman i sin laderhatt med tillhorande 1.55 langa filippinska tjej. Jag och Hans borjade direkt kora igang med vara fordomar. Bade det ena och det andra halkade ut fran vara tungor som bambi pa hal is. Nar vi val kommit fram till nasta anhalt dar vi forovrigt skulle byta buss sa borjade jag och Hans smasnacka pa svenska och helt plotsligt svarar medelaldersmannen oss pa nan hallandsk/smalands dialekt. Vi blev grymt passiva och visste inte riktigt hur mycket han hade hunnit snappa upp pa jeppeynin. Lyckligtvis sa tycktes det vara sa att han inte hort nat och hans filippinska tjej var faktiskt hans fru sen tjugo ar tillbaka sa han skulle absolut inte domas.
Bussen som skulle ta oss till El Nido rullade in och Hans borjade genast leta efter en plats att sitta pa. Jag stog dock kvar utanfor med fuktade lappar och bara blickade pa taket av bussen. Hans tittade sig omkring och med en suck forklara han att det sag morkt ut. Jag kastade mig mot stegen men Hans hann fore och bara pa nagra sekunder sa var vi uppe pa taket med alla vaskor och allt annat brate. Farden skulle visa sig vara 6 timmar men vi intala oss sjalva att det nog inte skulle droja salange innan nan inneifran bussen skulle av.
Ut pa vaggarna begav vi oss i en himla fart! Och kul var det. Sa fort vi kom in i nat mindre samhalle sa var man tvungen att se upp for telefonlinor som hangde for langt ner och som, i den farten vi korde i, kunde betraktas som livsfarliga. nar vi kort en stund sa kunde man se fyra man langre fram som stog vid vagkanten och blickade ner for klipporna. Nar vi korde upp brevid dem sa kunde aven vi se att langt dar nere lag en kraschad buss av samma modell som den vi for tillfallet satt pa taket pa. Lite skraj blev man och greppade ett annu hardare ta. Efter 6 timmar pa ett tak med grym omgivning med all vaxtlighet samt Magnus Tingsek (Han ar som ett bra argangsvin; det blir bara battre och battre med tiden) i oronen sa var vi antligen framme i El Nido. Efter att vi vandrat runt i nagra minuter i jakt efter boende sa fick Hans syn pa en liten skylt som sa "cheap rooms", precis san reklam som tilltalade oss.
El Nido Plaza Inn ar kankse ett namn som kanns lite i overkant for ett bamborum med lovtunna vaggar, en sang och en flakt. Men da det kostade halften av vad dem andra hotellen i stan kostade sa blev det perfekt for oss. Agaren visade oss stolt runt pa sitt omrade och avslutade tillslut utanfor sitt hus/kontor/snickarbod och sa "If you get boored you can just knock on my door". Vet inte riktigt om man ska ha fritolkning pa det...
Kvallen avslutades med ett kartaterseende av Rob fran Kanada samt var nyfunna van Veroniqa fran Holland. Vi tog nagra glas och lyssnade pa ett av stadens manga liveband
Dag tva var det tankt att vi skulle ut och klattra med da vi vaknade upp av att det regnade sa kandes det sadar sakert. Sa vi skjot upp klattringen nagra dagar och begav oss istallet till Art Cafe dar det erbjods dyr mat/dricka, en bokhandel samt ett bra urval av sallskapsspel. Undertiden Hans var pa toaletten sa plockade jag fram monopol vilket uppskattades av mitt resesallskap.
Tyvarr maste jag medge att jag fick total kross av den impulskopande Hans C Fridlund-koncernen som kopte allt dem kom over. Medans vi i östling-Real Estate satsade pa ett mer langsiktig arbete och holl lite mer i pengarna, nu i finanskristider och allt. Men undertiden jag, som ordforande for öre, oftade hamnade i fangelset for brott som fortfarande ar konfidentiella, sa passade HCFK pa att kopa upp mestadelen av marken i stan. Nar jag val kom ut fran kaken sa sag varlden annorlunda ut an den jag var van vid. Efter ett panikinsatt styrelsemote sa dok iden upp om ett mer kommunalttank dar vi istallet skulle rikta in oss pa tagstationerna, vattenverket samt elverket med den enkla motiveringen "att detta ar saker allmanheten alltid kommer att nyttja. Oavsett vilken samhallsklass man tillhorde". Argumentet koptes och fick totalt 11 av styrelsens 13 roster. Vi gick ut starkt och lyckades komma over mestadelen av den tilltankta marknaden. Tyvarr verkade nu HCFK vara klar med sitt markkopande och gick nu in pa bostadsmarknaden och borjade satta upp sma lattare hus for en hyffsad hyra. Vi borjade kanna oss innestangda i ett horn da vara el- och vattenverk inte riktigt gav den utdelningen vi hade hoppats pa. Efter ett antal jordsnurr (gatt runt spelplanen) sa borjade nu HCFK pengabors vaxa och istallet for billiga hus sa borjade man nu resa stora maffiga roda hotell.
Det var efter mitt femte besok pa kaken som det kom en skank fran ovan. Forst fick sig HCFK ett stort bakslag da dem skattat for lite pa sina bostadsratter det senaste aret och tvingades nu oppna upp planboken. Darefter sa fick jag en lucky number 10 och helt plotsligt stog en extar finansiar vid dorren vid namn FP (free parking) och ville hjalpa mig bestrida denna motvind jag lyckats hamna i. öre kunde nu aven vi borja investera i hotell och faktiskt aven kopa upp ett antal av HCFK:s gator da affarerna borjade ga daligt for dem. Men trots ljusa tider sa skulle det bli en tuff host for öre. Vi hade forst fatt ge upp var mest vardefulla gata da vi stog pa troskeln till att ga bankrutt. Med denna forsaljning sa oppna vi aven upp mojligheten for HCFK att borja anlagga hus och aven senare hotell i stans mest attraktiva omrade. Det var sen under en resa i mitten av oktober som var ekonomiansvarig hade gjort nagra missrakningar och helt plotsligt stog vi dar, pa Mayfair street med det stora roda hotellet som bara glanste och skrattade at oss. Det var kvall och vi var tvugna att checka in, men tyvarr for 4500 anstallda och for hela öre-organisationen var det aven kvallen vi fick ansoka om konkurs.
Tredje dagen i El nido stack vi ut pa annu en snorklingstur. Denna var val helt okej aven om solen inte riktigt ville sammarbeta med oss. Vi fick dock se den svenska inspelningsplatsen for expedition Robinson dar dem spela in for fullt och vissa omraden var avstangda. Pa sista stoppet fragade jag El capitano om det fanns nan chans att se havsskoldpaddor och han sag tveksamt pa mig och sa "Maybe". jag hoppade i vattnet och letade och letade..utan lycka.
Upp pa baten igen dar kaptenen sa att dem hade sett en. Jag som var overtygade pa att han skojade borjade torka mig nar den tysk dam fick overtyga att dem faktiskt hade sett en. Jag suckade djupt och kastade pa mig min mask igen och borjade simma ut igen. Efter bara nagra minuter tyckte jag att jag kunde urskilja nagot stort morkt pa botten langre fram. Och da var den! Denna markliga skapelse av skold och sex stumpar. Jag stack ner ett flertal ganger for att ligga brevid den men den tycktes inte bry sig utan bara fortsatte att kaka. Sen bestamde den sig for att det var dax for lite frisk luft sa den borjade simma mot yttan med mig bakom sig. Upp gick den, tog en snabb nypa luft, sen ner snabbt som fan igen. Verkligen haftigt nar man lag brevid den. Trots sina langsamma rorelser sa var den ganska snabb.
Dag fyra var det mest chill och inte sa mycket att kommentera
Dag fem var det antligen dax for var klattring. I "aktivitetsparmen" stog det: Some experince and good shoes. Da jag saknade det forsta och Hans det andra sa kandes det som om vi skulle kompletera varandra val...
Var bergsget till guide var bara en vanlig lokalbo som pa dagarna forsorjde sig genom att agera tricycle-chauffor.
Detta var en klatting som ABSOLUT inte hade varit laglig i Sverige. iaf inte utan linor. For vi klattrade verkligen pa vissa vaggar som var 90 grader och stenarna runt om och under en var sylvassa! Guiden borjade fraga runt om vad vi gjorde dar hemma och Hans satte ribban direkt nar han forklarade det att han var politiker med Skanes infrastruktur som framsta inriktning. Jag valde ett mindre skrytsamt yrke nar jag forklarade att jag pluggade till att bli polis. Maste saga att Hans skotte sin logn bast da han verkade mest trovardig. Jag hade bara problem att namna vilka utbildningar jag hade gatt och vad mer jag skulle ga. Men efter ca en timmes klattrande sa var vi antligen uppe och utsikten var fenomonal!
Pavagen ner sa diskuterade vi alkohol och guiden tipsade oss om olika dryckor som var billiga och som smakade helt okej.
dag 6 stack Hans ut ensam pa en ny snorklingstur da jag kande for att spara pengar. Jag borjade dagen med att byta boende fran Plaza inn till Bayview som hade annu lagre standard men var annu billigare!
Laste mest min bok och gick runt och fikade har och dar innan vi motes upp igen vid 6-tiden da Hans fick beratta om sin dag och jag om min
Dag 7 sa blev det en ny gameday dar vi spelade mycket Schack dar Hans nu paallvar kunde borja utmanna mig. Biljard stog jag fortfarande som mesta mastare. Vi bokade aven in oss pa en overnattningstrip. Runt om El Nido fanns det 50 oar och ca 210 strander. Om man bara akte ut pa dem sma snorklingsturerna (som vi gjort dagarna innan) sa sag man bara en musbit av allt fick vi forklarat for oss. Vi blev hel pepp och bokade in oss den nastkommande dagen. Dyrt var det men jag sag fram imot det med stor entusiasm.
Dag 8 gled vi ner till stranden dar vi kaka frukost och fick forkalrat for oss att det anslutit ytterliggare tva medresenarer till var overnattningstrip i form av Mustafa, som emigrera till Sverige 71 fran Makedonien och Maria som aven hon Emigrerat till Sverige faktiskt fran just Filippinerna. I borjan holl vi oss mest for oss sjalva. Efter forsta stoppet dar jag forovrigt slicade upp mina fingrar pa nagra klippor sa borjade vi diskutera vad vi gjorde dar hemma osv och det skulle visa sig att Mustafa var en javla krigare med eget dackforetag upp i Goteborg. Stoppen var trevliga och vi fick se manga fracka grottor. Efter snake Island sa dukades det upp till middag. Men Mustafa som kom fran den gamla makedonska skolan kunde inte ata mat forran han fatt sin salad och sup. Tur da att han sjalv tagit med sig alla tillbehoren till sin salad. Till och med ost och oliver hade han tagit med anda fran Sverige. Och supen, den bestod av 58% hembrant fran Makedonien. Som den stolta jugge han var sa delade han med sig av allt. Maten var nog det godaste vi atit har pa filippinerna och det bestod av krabba med pumpa och kokosmjolk tillsammans med ris. MUMMA! Efter ett flertal stopp pa olika snorklingsplace sa var det dax att stanna till for natten. Efter nagra om och men sa blev det tillslut en strand som bjod pa en finfin solnedgang. Samtidigt som jag och Mustafa-the pyroman, startade en lagereld sa forberedes kvallsmaten uppe pa baten. Maten intogs och genom att forse oss med en flaska rom och lite iste sa sa besattningen godnatt och drog sig tillbaka. Pa stranden satt jag, Hans och Mustafa kvar lange och diskuterade allt fran tipsextra till hur vi skulle locka fram den lilla rattan som sprang runt pa stranden. Jag drog mig lite senare tillbaka men hade hyffsat svart att somna sa jag lag istallet och lyssnade pa dem andra tva herrerna och deras politiksnack.
Vaknade lite senare pa kvallen av att Hans fatt ge upp sin drom om att faktiskt sova under stjarnorna och istallet fick atervanda till sitt talt da tidvattnet hade borjat gora honom blot.
Dag 8 var det ater dax att ge sig ut pa havet och det roligaste idag var val hoppen fran baten och att jag hittade en dod tigerhaj pa botten. Eller ja, fragar du Hans sa skulle han nog garanterat sagt att valljuden i small lagun var roligast. Vi bada snorklade brevid varandra nar jag borjade gora fagellaten och Hans svarade tillbaka. Nar jag sedan gick over till vallaten sa kunde inte Hans halla sig for skratt utan holl nastan pa att drunka da han konstant fick ta in vatten i munnen.
Pa kvallen skulle jag spela War Craft med 12 ariga Chance som fyllde tretton dagen efter men alla internetstallen var fulla. Sa det blev istallet vanligt internetsurfande med nagra ol sen sangen.
Resten av dagarna tog vi det valdigt lugnt. Stack bland annat ut och fiskade med kass utdelning. Jag fick tva sma firrar, Mustafa fick en och Hans som var sa sjosjuk att guiden fick fiska till han fick en med (jo vi raknar sa!). Mustafa satt och smasjong samtidigt som han slog takten med sin vanstra fot som endast inneholl fyra tar. Nar vi kom tillbaka skulle vi grilla var lilla fangst men blev istallet inbjudna till Mustafa och Maria dar det bjods pa krabba, blackfisk och saklart vara fiskar. Riktigt trevligt och framforallt riktigt gott! Aven vid denna maltiden sa dukades det fram salad och hembrant innan den riktiga maten. Pa kvallen undrade jag nar vi skulle ha en sista rojarkvall tillsammans da vi var inne pa Hans sista dagar. Det var inte riktigt planerat men vi bada borjade dricka lite ol sen kande vi oss pepp. Slog oss ner pa en gaturesturang dar Husmamman redan var sa toppad att hon inte visste sitt egna namn. Deras tjej till son (ladyboy) gick in och fixade ris till oss samtidigt som vi borjade kommentera tva bikinibilder pa vaggen och husmamman borjade visa upp dem olika poserna. Farsan i familjen tog nu fram ett shotglas och gav mig ett glas. Nu var det gigg! Hans tog snabbt kommandot over deras dvd som agerade cd-spelare och bytade ut deras kareoke-skivor mot klassiker som Modern talking (Brother louie louie louie!) och Madonnas - like a virgin. Nar vi kom till refrangen i den sistnamnda sa klamde alla i och sjong som en enad kor. Nar vi kom till meningen "Like a virgin - touched for the very first time" sa pekade samtliga familjemedlemmar pa deras sex ariga dotter som nu stog och dansade pa bardisken. Riktigt surrialistiskt var det hela. Med "Won't you take me to - funky town" i bakgrunden sa lamnade vi deras gigg for att ta in pa nasta. Efter nagra minuter sa hittade vi en ny bar dar dem hade ett liveband. I bandet fanns Toto som med overdrivna munrorelser var en javel pa att sjunga reggea i allmanhet men Bob Marley i synnerhet. Tyvarr inneholl detta band aven tva andra medlemmar och av nan dum anledning sa skulle saklart alla sjunga. Gitarristen var val okej, men basiste. Aaaah denna basist...
Basisten valde att sjunga bla I'm yours av Jason Mraz och Red hot chilli peppers - Slide. Det var som om han hade stallt upp Jason Mraz framfor sig och sa fort han oppnade munnen och viskade ut den forsta versen bara borjade sla pa stackars Jason och hans livsverk. Hans slog och slog tills Jason inte andades mer och det enda som kom ut ur hans mun var fragma. Likadant med Red hot. Ja jaaavlar vad han totalt misshandlade latarna.
Drickandet fortsatte och vi blev mer och mer sentimentala och vi tackade varandra for en underbar tid och gav med oss av vara basta minnen. Vi somnade bada valdigt glada och nojda
Dagen dar efter sa tog vi det mestadels lugnt och pa kvallen sa blev det aterigen dax for oldrickande. Hans passade pa att boka sitt flyg hem nar han anda var igang och fick tillslut en biljett skriven pa "Hand Fridlund". Blev tillbaka till samma bar som kvallen innan dar svenska Max (Hans sa Mats halva kvallen) fick ga upp pa scenen och freestyla lite. Lat faktiskt riktigt bra. Efter att baren stangt sa drog vi oss vidare till det lokala discot dar dem overforfriskade Max och hans van Texas tog taten. Jag kande att jag skulle kasta in handduken sa jag gav upp. Hans darimot kande att han hade energi nog att fortsatta kriga.
Morgonen darefter vaknar jag upp av att Hans borjat skriva en egen lat dar forsta ordet alltid var Mr.(och sen ett slangord for det manliga konsorganet). Han fortsatte sedan vidare att sjunga om vad han gjort under sin resa. Men alltid for att aterkomma till han dar mistern i refrangen. Vi gick bada ut for frukost sen slog bakfyllan till for den gode Hans. Vi gick hem och Hans blev sedan sangliggandes hela dagen. Tydligen hade Hans forsokt dricka ikapp med den 130 kg tunga Max..nagot som kanske hade slatt lite fel.
Resan ner till Puerta Princesa gick via en minibuss dar vi fick klamma in oss i baksatet. Det ar som en kille en gang sa till oss:
Do you know how many people you can fit in to a filippino bus?
- One more
For dem trycker fan alltid in nan mer an vad det far plats.
Sista kvallen tillsammans sa satt vi och spelade schack och pratade lite latt om allt vi upplevt innan vi gick och la oss.
Morgonen darefter gick vi upp hyffsat tidigt och hade frukost tillsammans innan vi akte till flygplatsen och med fuktiga ogon sa farval av varandra och tackade for denna tiden.
Jag borjade min vandring tillbaka till hotellet och insag att en ny era av min resa tog vid.
(Kapitel sex, antagligen det sista kapitlet rorande asien och om mina sista dagar kommer val forhoppningsvis i dagarna)
Life will smile for you
Detta ar Martin ö som signar ut - SLUT!
