MTyngre

Hade jag varit den minsta gnutta religiös hade jag kallat det ett mirakel. Solen omfamnade mig och hela London i ett molnfritt, nästan löjligt perfekt, vårväder denna lördag medens jag gick genom Bishops Park ner mot Craven Cottage. För att vara på den säkra sidan hade jag tagit tuben ut till Putney Bridge dagen innan match för att förvissa mig om biljett och slippa alldeles för långa köer. Tanken hade först varit att köpa min biljett via deras hemsida men när jag gick genom parken och njöt av att se barnen vara ute och spela boll med sina föräldrar och se Thamsen fridfullt följa med mig på parkens västra sida sörjde jag inte att jag väntat. Craven Cottage´s Ticket Office ligger snyggt inbyggd i baksidan av Johnny Haynes Stand och där köpte jag biljett till Hammersmith End inför morgondagens drabbning mot West Bromwich Albions. En match som av allt att döma Fulham skulle ta hem.

Efter en stärkande lunch bestående av ett par pints London Pride och en klassisk brittisk inbakad paj började jag i god tid röra mig mot resans första match. Långt borta från glitter och glamour, pengar och all-seater arenor ligger Underhill Stadium i norra London. Då halva tunnelbane systemet, i sedvanlig ordning, var avstängt på grund av gud vet vad tar det längre tid än tänkt för Northern Line att ta mig till High Barnet Underground Station.

På tunnelbanan börjar jag prata med en äldre herre som visar sig vara Bradford-supporter i exil. Bosatt i London har han ändå årskort på forna Valley Parade (nuvarande Coral Windows Stadium) då det bara kostar 120pund och "det är viktigt att stötta klubben även ekonomiskt efter alla motgångar". När han blir på det klara med att jag är från Sverige undrar han förvånat om jag vet att matchen spelas i League 2 och menar på att jag borde titta på Arsenal eller Chelsea. Men jag försäkrar honom om att jag helst undviker Premier Leagues "keep-quite and sit down-riktlinjer". Neutral åskådare som jag är slår jag följe med honom till puben där Bradford anhängarna värmer upp inför matchen. Stämningen är trevlig och våren har lockat ut öldrickandet till uteserveringen som är full till bristningsgränsen. Inga Bradford supportrar verkar tvivla på att deras lag ska komma vinnande ur matchen. Barnet har inte vunnit hemma sen oktober förra året och ligger farligt nära nedflyttningsstrecket medens Bradford siktar på en play-off plats. En halvtimme innan matchstart tackar jag för mig och vandrar den korta biten ner till Underhill. Passande namn förresten. High Barnet brer ut sina villakvarter uppe på en höjd och vid foten, under the hill, ligger Underhill Stadium. Således försvinner min teori om Sagan om Ringen anknytning...

Deras klubbshop gör ingen glad och killen bakom kassan rättfärdigar det klena utbudet med att en ny försändning souvenirer är att vänta inom två veckor. Förutom matchprogrammet blev det i alla fall en pin.

Första halvlek ser jag sittandes på Main Stand precis ovanför pressektionen. Första halvlek bjuder på härligt öppen anfallsglad fotboll och halvvägs mot pausvilan tar Barnet ledningen. Målet ingjuter självförtroende i Barnet och deras passningsspel överraskar mig positivt. Dom vågar hålla i bollen, spela runt och vänta tills rätt tillfälle dyker upp och då slå den avgörande passningen. Två noll kommer strax innan första 45 via en frissparkssituation.

Dom cirka sjuhundra tillresta Bradford fansen mittemot mig ser ut att vara i koma. Inte mycket sång hörs från deras ståplatssektion. Då är det bättre fart på den tappra skara av skolungdomar som håller låda på samma läktare som Bradford fansen, men en bit längre högerut och åtskiljda av avspärrningar och matchvärdar.

Stämningen på min sektion har inte varit mycket att hurra över. Ett par Stone Island prydda herrar vid sidan av mig har som mest gapat oförskämdheter åt den rätt hygglige domaren. Så jag vandrar bort till ståplats för att insupa atmosfären där.

Trots att Bradford gör 2-1 en bit in i andra trummar Barnet på utan att tillsynes bli nervösa. Vilket betalar av sig när vänsterspringaren Yannick Bolaise snyggt drar sin försvarare och petar in 3-1. Ungdomarna i Barnet-klacken är som sagt svältfödda på framgångar och egenkomponerade ramsor till "When The Saints Go Marchin In", "Twist and Shout" samt Beatles "Let It Be" avlöser varandra i takt till en något överambitiöst använd trumma.

När Barnet punkterar matchen med 4-1 hetsar Barnetklacken Bradford med "Did the Ripper, did the Ripper, did the Ripper take your mum" och "Shall we sing a song for you" på samma melodi. Barnetkillarna ska nog vara glada över polisnärvaron och avspärrningarna.

Efter att domaren blåst av matchen och Barnet spelarna kramat om varandra börjar de gå fram och tacka sin klack. Men inte särskilt helhjärtat vilket förvånar mig då dom faktiskt hållit igång bra i 90 minuter och i synnerhet som det är första hemmavinsten på månader. Men ett par spridda applåder av spelarna på avstånd är allt dom får till tack. Riktigt dåligt!

Men jag är nöjd. Fem mål på intima Underhill har varit höjdpunkten på en härlig lördag.

Fulham - WBA sparkar igång halv två på söndagsförmiddagen. Så det blir inte mycket mer än frukost på Palmers Lodge innan jag sitter med en pint i handen och en på bordet framför mig på en pub ett kvarter ifrån Craven Cottage. För att komma in på puben var man tvungen att visa årskort eller biljett då det var "Only Fulham Supporters" på matchdagar.

Även här förärades klubbshopen med ett besök. Skillnaden var oceanisk mot Barnets. Också på den punkten att Fulhams var fylld med asiater. Något som stal min shoppinglust och jag nöjde mig med en pin även här.

I jakt på matchprogram stötter jag på en kille som säljer fanzinet "There's only one F in Fulham". Glad över att hitta aktiva supportrar lägger jag hellre mina sura pund på att stötta deras verksamhet än att köpa det officiella programmet.

Det behöver väl knappast sättas på papper att skillnaden mellan Underhill och Craven Cottage var milsvidd. Jag hittade snabbt och enkelt min plats på nedre "Hammy End" och blir varse alla små viftflaggor som klubben trevligt valt att dela ut på hemmasektionerna. Shackrutiga med emblemet på skapades en italieninspirerad flaggkoreografi när spelarna sprang in till eurodisco-dunk. Något jag inte var likaförtjust i, förutom att jag var tvungen att sitta ner i 90minuter, var materialet vilket ytan av läktaren var byggd i. Någon form av hård playwood är bästa sättet jag kan beskriva det på. Tänk byggnadsställningsmaterial. Annars var sikten formidabel, inga skymmande pelare och närheten till planen var lika bra och skapade samma intima känsla som Underhill.

Trots ett massivt spelövertag av Fulham stod det noll noll i halvlek. Då hade både Danny Murphey och Clint Dempsey träffat virket med riktiga kanoner. Men WBA spelade riktigt tafatt och andra halvlek såg lovande ut med Fulham ögon sett. Enda positiva med WBAs första halvlek var deras tillresta supportrar som tveklöst sjöng ut Fulhams dito. Mycket riktigt tog Fulham tag i saker och ting andra halvlek.

Bobby Zamoras fem månader långa måltorka tog slut med en halvtimme kvar att spela och tog musten ur det lilla motstånd som fanns kvar. Två noll gjordes av Andy Johnson och för att kröna WBAs misär passade Roman Bednar på att missa en straff (Mark Schwarzer gjorde en mycket bra räddning).

Efter matchen blev Fulham fansen tackade av sina spelare på samma loja sätt som Barnet tackat sina. Dessa överbetalade fotbollspelare borde vara betydligt mer ödmjuka mot dom som faktiskt är grunden i klubben. Supportrarna.

Det är lätt hänt när man är i London, att det bara blir fotboll, öl, shopping och fotboll. Därför grävde jag på måndagsförmiddagen ner mig i Londons fantastiska historia genom att gå med på en rundvandring. Old City of London var temat och en bra och inlevelsefull guide bjöd under tre timmar på intressanta fakta och roliga anekdoter längs vår promenad. Efter lunch på Covent Garden blev det ett obligatoriskt stop på Lillywhites för prisvärd shopping innan jag kostade på mig en siesta inför avfärden mot Wycombe.

För att ta sig till Adams Park där Wycombe Wanderers FC huserar får man ta tåget dryga fyrtiofem minuter västerut ifrån London. Särskilt billigt var det inte heller. 18pund fick jag betala. 3pund dyrare än vad kvällens match mellan serieledande Wycombe och rödklädda Rotherham United skulle kosta mig.

Framme på tågstationen High Wycombe var det inte helt uppenbart hur jag skulle ta mig till arenan. Mörkret låg tätt över den rätt öde stationen och jag visste inte i vilken riktning Adams Park låg. Jag började planlöst vandra ner på vad jag trodde var huvudgatan när jag får syn på en kille i matchtröja. Frågar efter vägledning varpå han svarar "Grab a cab mate, it's a fourty minute walk from here". Sagt och gjort, sju pund fattigare, kommer jag fram till Adams Park.

Wanderers står som ägare till Adams Park men delar den med rugbylaget London Wasps varpå även klubbshopen var delad i en ljusblå Wycombe halva och en svartgul Wasps del. Helt klart den bästa shopen av de tre jag besökte. Ett bra urval av souvenirrelaterade artiklar såväl som stilrena t-shirts och andra klädesplagg. Frågade damerna bakom kassen efter provrum och fick " you can just strip here boy" till svar vilket utlöste ett unisont skratt bland kassörskerna. Sagt och gjort gjorde jag så tills deras stora glädje. Tröjan satt fint och hamnade tillsammans med en halsduk och, föga förvånande, en pin i en vit plastkasse med Wycombes emblem på.

Jag hade hört rykten om att det skulle gå en buss tillbaka till järnvägsstationen efter matchen. Så jag frågar en publikvärd om han vet var den ska avgå ifrån men han är inte säker utan ger mig dirigerar mig till Adams Parks Reception där jag ska kunna få svar. Receptionen ser ut som en reception på ett riktigt stiligt hotell. Bakom disken i ek sitter en kostymklädd äldre man och ler vänligt mot mig när jag kommer in genom svängdörrarna. Jag ställer min fråga varpå han reser sig från sin plats och går runt disken och ber mig följa med så ska han visa. Vi går ut och han visar mig till ett hörn på parkeringen en bit ner från arenan. Mannen var genuint intresserad över att hjälpa mig och gjorde sig till och med besväret att följa mig till platsen när en vägbeskrivning egentligen räckt. En vänlighet man nuförtiden allt mer sällan kan förvänta sig att bli bemött med i förstadivisionerna men som fortfarande frodas i de lägre.

Med varmt hjärta och halsduken på plats löser jag entre till hemmakortsidans ståplats Valley Terrace. En rätt snygg ståplats, lagom brant och med bra tak för akustik. Mäktiga huvudläktaren Frank Adams Stand reser sig med sina två etage till vänster om ståplatssektionen. Eftersom det är min första kvällsmatch någonsin i England slår det mig hur mörkt det är. En häftig detalj jag blir varse när domaren blåser igång bataljen är att allt ljus på läktaren släcks. Endast strålkastarljuset badar gräsmattan. Detta gör att man faktiskt ser skeendena på planen bättre. Jag får en känsla av att stå i en hockeylada, kallt, mörkt och en trumma som ständigt dunkar. Faktiskt har ungdomarna i klacken två trummor vilka de använder hellre än bra. Men ingen förutom en handfull killar i 25årsåldern som står vid mig verkar klaga. Grabbarna runt mig, med tydliga Football Factory influenser, skriker dock bort mot trummorna "time for school tomorrow" och "Your are worse than Rotherham". Splittringar i klacken.

Frågan är om dom egentligen inte skulle ha behållit läktarljuset på, för första halvlek är ett sömnpiller modell starkare. Ett riktigt mittfältskrig och när domaren blåser av för vila har dom båda lagen knappt mäktat med varsitt skott mot motståndarmålet. Under halvlek tänds ljuset och någon form av underhållning äger rum på planen, vilket jag missar för ett besök på toaletterna.

Ljuset släcks och andra halvlek är nästan sorgligare än första. Kallt är det också. Riktigt kallt. Killarna runt mig håller värmen genom att håna deras yngre medsupportrar och skölja strupen med som måste vara medhavd vodka. Det kan behövs till en match som denna.

Noll noll känns rättvisst. Spelarna bemödar sig inte heller här med att visa sin uppskattning till klacken. Jag skyndar mig ut för att ta bussen mot järnvägsstationen. På översta våningen av dubbeldäckaren träffar jag en norsk familj som också groundhoppat i tre dagar och tydligen också sett The Whites dagen innan. Jag bjuder dock inte in till vidare konversation utan somnar invirad i min Wanderers halsduk mot glasrutan och vaknar precis i tid för att ramla ut till stationen.

På tåget tillbaka snackar jag med två väldigt sympatiska Wanderers supportrar. Dom ställde sig liksom den äldre Bradford supportern undrande över vad jag gjorde ute i en Londonförort en måndagskväll. Dom frågade vad jag tyckte om matchen och jag svarade sanningsenligt att jag inte var imponerad. Dom däremot, var helnöjda. Det jag sett som ett nittio minuter långt ställningskrig analyserade dom i bitar och hyllade deras lags defensiva arbeta. Diskussioner kring italiensk, svensk och engelsk läktarkultur avlöste varandra och dom rekommenderade mig att besöka bland annat Bristol som enligt dom bjöd på bra stämning och trevlig fotboll.

Framme i London igen skiljdes vi åt.